Det här är en novell som jag gjort i skolan. Den är inte så bra men alltid något.. kom gärna med kommentarer.
den skulle börja med orden " Det började blåsa"  och sluta med orden  "och den var blå".
Jag och en kompis sa att vi skulle skriva en berättelse med tio gemensama ord. Och detta är mitt resultat.

Flickan med en stor dröm

 

Det började blåsa, hon drog kappan tätare omkring sig. Hon hade gått en promenad i skogen för att tänka på sin dröm. En dröm om något som hon bara hade hört talas om. En plats hon ville till hur svårt det än skulle bli. Havet. Det stora mäktiga havet som hade sån kraft och gjorde som det ville. Precis som hon själv nästan alltid gjort. Hon ville dit men alla sa att det var omöjligt. Du kan aldrig att ta dig dit, det är för långt för en liten tös som dig brukade folk säga till henne. Men nu hade hon bestämt sig, nu kunde ingen stoppa henne!

 

Väskan hade hon packat lätt och nu stod hon där vid deras hus för att börja sin långa resa mot det okända målet som hon knappt visste om det fanns. Hon tog farväl av sina föräldrar och kramade ömt om sina syskon. De visste ju inte om hon någonsin skulle kunna återvända hem igen. Hon började gå i vinden som hade lagt sig lite. Hon vinkade farväl en sista gång när hon kom fram till skogsbrynet. Nu var hon helt ensam på den lilla stigen. Hon började dansa lite försiktigt fram, hon var så glad att hon äntligen var på väg till sina drömmars mål.

 

Ju längre hon gick desto tätare blev skogen, träden liksom omslöt henne där hon gick fram. Än så länge hade hon haft bra väder men nu när hon tittade upp på himlen så såg hon att molnen började dra ihop sig. Det kanske skulle bli regn! Å nej tänkte hon och skyndade vidare.  När hon hade gått så länge att det höll på att skymma så började det regna så smått. Hon tänkte att det är bäst att göra en liten koja som skydd. Sagt och gjort, när kojan var färdig tog hon fram lite av sin matsäck för nu var hon riktigt hungrig! Då kom det en fågel flygande, precis som om den ville göra henne sällskap. Så där satt hon och fågeln och hon drömde sig åter igen till havet som hon ännu inte sett. Fågeln flög upp i ett träd för att sova och hon la sig för natten, hon hade ju gått längre än vad hon någonsin trott att hon skulle kunna gå. Hon vaknade tidigt av att fågeln sjöng för henne. Hon åt snabbt sin frukost och skyndade vidare längs en ny stig. Solen ledde henne dit hon trodde var rätt håll för att komma till havet. Daggen gjorde att skogen doftade frisk och ny, härligt tänkte hon glatt men trött.

 

När hon hade gått i mer än en vecka genom skog och bebyggelse så kom hon fram till något som hon trodde var havet. Men hon mötte en gammal man som sa att det bara var en stor sjö men att hon inte var långt ifrån havet. Han trodde att hon skulle vara framme i morgon till eftermiddag. Han bjöd henne också på ett mål mat bestående av grillad fisk och färska grönsaker som han plockat intill sjön. Hon tackade honom för maten och vägledningen och gick vidare fylld av nytt hopp om att hon skulle klara denna omöjliga uppgift. På sin väg hade hon inte bara mött fågeln utan även haft sällskap av ekorrar som varit riktigt nyfikna på en sådan filur som henne och en liten rävunge som hon hjälpt eftersom han fastnat i en fälla.

 

Skogen öppnade sig sakta men säkert för att så småningom övergå till ängsmark och lite buskage. Nu hade hon inte långt kvar. Lite längre fram såg hon gårdar ligga som ett pärlband. Hon mötte fler människor som bar på något rutigt med fisklukt, hon förstod inte vad det var men det var nog havet som alla pratade om. Hon tänkte när hon gick genom byn att den här resan måste hon skriva om, det skulle bli en bra bok! Hon såg att några barn satt vid en eld och grillade, precis som den där snälla mannen hade gjort med fisken. Då måste havet ligga här snart, ja hon kände den salta luften komma emot henne. Hon stannade för att samla kraft, hon ville inte bli besviken om det inte var som i hennes dröm.

Sista biten över backkrönet sprang hon ivrigt och där nere låg havet och det var blått!

 

 

 

 

Mannen började tala med pojken

 

 och tyckte att det var fullständigt onödigt att  kasta tillbaka några sjöstjärnor,

 

 det var ju tusentals!

 

 Då tog pojken upp en sjöstjärna och sade:

 

 FÖR DEN HÄR BETYDER DET ALLT!

 

Och kastade tillbaka den i havet.

 

 

Det lilla du och vi kan göra, kan betyda allt för någon i behov!

I dag har jag lyssnat till danska mestadels men även norska svenska med Belgisk och Japansk brytning och även Nederländska och Japanska.
Snacka om att det är en internationell skola! :D
Visst finns det folk från Färiöarna och Island men dom har jag inte hört idag tyvärr...
Ett språk som är lite svårt att höra men lätt att se är teckenspråk som dom "pratar" här oxå.
Så det kanske blir lite sånt jag får lära mig oxå innan detta år är slut...  Hoppas det!
Men jag ser fram emot att få lära känna fler nya människor. Å fler språk att förstå!

Jag går alltså Nordiskt Perspektiv här på Nordiska Folkhögskolan med tio andra elever mest från Sverige men även en Dansk en Belgare och en från Färiöarna... Med två Danska lärare än så länge. Det känns kul, inte alls som gymnasiet eller så utan mycket friare! Passar mig alldeles utmärkt! :D

Å så bor jag på skolans internat och har tillgång till huvudbyggnaden dygnet runt om jag vill...

Idag har vi bara försökt lära känna varandra och området som vi är på.
I morn ska vi lära känna varandra ännu mer äh hela veckan ser ut så... :P
Så det blir lite slappt å flummigt till en början men det e väl så det ska vara eller?



Så ska jag väl ändå tillägga att jag äntligen har döpt mig och iklätt mig kristus och genom det blivit en ny människa.
Det skedde nu i söndags i havet i Särö (lite utanför Göteborg) med några som kännt mig sedan jag var liten... 
Men det saknades en del av familjen... Men dom fanns i åtanke! 

 

Nej nu ska jag gå å sova innan mina linser fastnar i ögonen av trötthet...
Det är ju en dag i morn oxå...