Tick, tack, tick, tack, tick, hick, tack...  

Ena stunden känns allt bra, tankarna säger att det är som det ska vara.
Men nästa stund förändras det man trodde var på väg.
Jag förstår inte varför, vill inte fatta.
Eller jag vill men vet inte om jag vågar förstå.
Det känns bra ena stunden för att strax göra ont.
Inte ont så man vill vika sig dubbel av smärta utan så där så att det trycker över bröstet och gnoler i magen.

Jag tyckte det kändes för bra för att vara sant, eller är det fortfarande bra trots att stressen förstör friden?
Eller så är det bara en dröm.
En sån där dröm som alltid finns där, nära till hands i fall man vill ha den.
Jag vet inte.
Det kändes så bra men nu så konstigt.
En sån där som aldrig blir verklighet...

Tystnaden förstör drömmen, den tynar bort.
Hjälp mig vattna den om du vill att den ska växa, jag kan inte göra det själv.
För det är omöjligt det vet alla...
Även om man inte vill inse det, så är det omöjligt.

Tankarna från andra, orden som aldrig sägs.
Varför?
Jag vet inte, jag har inget bra svar.
Kanske du har? Berätta det för mig i så fall...
Jag kan vänta men tystnaden får mig att suddas ut.
Så snälla säg nått.

Jag förstår mig inte på språket verkar det som.
Eller så är du tyst, jag förstår inte skillnaden.
Är det inget så säg det.
Är det något så säg det.
Jag lyssnar.
Vad du än säger...
Du vågar om du kan.

Tala om för mig om mitt hjärta slår fel.
För så här kan jag inte ha det länge till.
Det slits ut i förtid.
Så snälla bota mig.
Drycken hjälper inte mot detta.
Tabletterna ger ingen verkan.

Tick, tack, tack, hick, tick, tack, tick, hick, tack...