Stör ej! Står det argt på den riva lappen som sitter fast tejpad på den stängda dörren. Men jag tänker inte lyda. Det har gått för lång tid för att jag ska respektera den viljan. Jag gläntar på dörren in till Kims rum, som fortfarande borde vara i skolan. Det var så länge sen skoldagarna slutade vid fyra, nu brukar de sluta redan vid ett… Så jag kan aldrig vara säker. Jag har tänkt gå in här flera gånger en lång tid men då har det alltid kommit något i vägen. Men den här gången kan inget hindra mig!

 

Jag tittar försiktigt in i rummet, trots att jag är ensam i lägenheten känns det som att någon iakttar mig. Min första blick fastnar på väggen över den obäddade sängen till vänster. Där hänger det mörka planscher på olika artister och skådespelare. Hårt sminkade Avril Lavigne, svarta Dead By April och bistra Jack Sparrow är några som hårt tittar in i kameran. Vilka förebilder, tänker jag och tittar vidare. Bredvid sängen står ditt slitna databord, fullproppat med skräp, papper, cd-skivor och godispåsar. Städa det har du aldrig varit bra på, men detta är katastrof! Det är nog inte städat på minst två månader, prylar och dammråttor samsas om golvet med smuts tvätten och de få rena kläderna. Det är så stökigt att jag måste kolla var jag sätter fötterna för att inte kliva på något ömtåligt. Städningen är minst prioriterat nu för tiden och ingen annan får göra något åt det heller.

 

Nu hör jag att datorn är på, ska jag våga titta tänker jag och sätter mig på stolen efter att först ha plockat bort lite kläder. Spotify är uppe fast ingen musik hörs. Dock så är den senaste spellistan framme och låtarna verkar bara vara deprimerande och dystra. Det är samma artister som på väggarna och några som jag inte känner igen alls. Ja dagens ungdom, säger jag tyst för mig själv. Jag sätter på den översta, det är Pink med sin lite hesa röst som sjunger ”So what”… Är det här ifrån det kaxiga kommer? Det som säger att ”jag gör som jag vill och ingen kan stoppa mig”. Lever i din egen värld och skiter i alla blickar och bryr sig inte alls om vad andra tycker och tänker.  Jag vet inte om det är så men jag vet att jag har en hel del att försöka ändra och stoppa. Och nu är det jag som inte ger mig! Det är en sak som är säker!

 

Chipspåsen ligger halvt nere i papperskorgen, ostbågar på golvet, det är inte så konstigt att maten inte duger längre. Det enda som kommer ner emellanåt är snacks, godis och light läsk. Fast då ser ju kroppen ut som den gör också… Varför har jag inte reagerat tidigare? Jag borde ha tagit mig i kragen tidigare, då kanske det aldrig blivit så här långt gånget. Jag drar de blodröda sammetsgardinerna åt sidan för att släppa in det lilla ljus som tar sig in hit ifrån norr.  Blommorna i fönstret borde ha bytts ut till kaktusar, så lite skötsel som de fått… Suck, tänk att det inte är någon ordning på min älskling längre. Jag plockar undan kläderna, det är lika bra att tvätta allt här. Jag ser ingen skillnad mellan rent och använt… När jag lyfter på kläderna på sängen får jag en chock, det är fullt av intorkat blod! Sockarna är lika indränkta som lakanet. NEEJ! Skriker jag förskräckt. Varför?! Har du skurit sig i armarna eller är det så hemskt som det ser ut att vara? Hur kan du gå? Jag sätter mig stum på stolen och bara tittar på blodet. Det här hade jag inte räknat med.

 

Klockan tickar påminnande om att tiden går fortare än vad jag tror.

Snart är hon säkert här och upptäcker mig. Jag plockar de sista kläderna och lakarna, allt ska tvättas i minst 60 grader om det ska bli rent! Jag bestämmer mig för att slänga lakarna och ge henne nya, jag vill inte ha blodet i tvättmaskinen. Skräpet försvinner snabbt lika så dammet och den unkna lukten. Det är alltid en bra början på förändring. Jag ser mig omkring för att kolla om du har något mer som inte borde vara här. Jag börjar med garderoben och letar mig vidare samtidigt som jag plockar ut ännu mer kläder och prylar som ska ut. Hur kan en människa samla på sig så här mycket egentligen? I byrån har hon gömt rakbladen och vodka, och en digitalkamera. Jag tar kameran för att kolla på bilderna. De visar först resan till London med klassen, alla ser berusade eller påverkade ut… Det kanske var då det började. Synd att jag inte kunde följ med, jag hade ju lunginflammation då. Men älskling, vad har du gjort, varför har du inte sagt något? Jag kan ju hjälpa dig bara du släpper in mig till dig. Nu får jag skynda mig om du inte ska komma hem innan jag är klar, fast du hänger nog med dina polare och skiter i mig.

 

Hela hallen är fylld av saker som ska slängas. Ditt rum ser klart bättre ut och jag river ner lappen som du satt på dörren. Jag har gjort en ny till dig. En bild på oss när du var som förut, vi skrattar med munnarna fulla av blåbär och så har jag skrivit en liten hälsning. ”Till min kära Kim glöm inte att jag älskar dig!” Jag hoppas du kommer att uppskatta det jag gjort för dig, för jag vill dig ju bara väl men jag vet inte om du förstår det. Nu hör jag en nyckel sättas i dörren, är det du som kommer nu undrar jag spänt. Beredd med mitt kärvänligaste leende ställer jag mig för att möta dig.

 

-         Nämen, hej Angelica! Är du här, vad roligt, det var ju så länge sen du var här nu.

 Jag blir genast besviken, det är din mamma som kommer hem från jobbet. Jag har ju kvar nyckeln som jag fick förra året så därför kom jag in utan att någon öppnade.

-         Jag trodde Kim var hemma, eller på väg hem men hon har inte dykt upp än. Vad är klockan, säger jag undrande.

-         Va har hon inte kommit hem än? Säger Anna.

Jag tittar på klockan, den har passerat 18. Du borde verkligen vara hemma nu, du gillar inte mörkret. Nu blir jag orolig att du gjort något dumt.

Anna har gått förbi mot köket med matkassarna och ser skylten på din dörr som står på glänt.

-         Åh, har du städat Kims rum, vad fint det blev!

-         Ja jag kände att hon inte kan ha det så här längre, säger jag hårt. Har inte du kunnat reagera lite tidigare? Jag tittar surt på Anna som slår ner blicken och skäms.

-         Jo jag borde men jag har inte fått och jag har inte orkat bråka med henne.

Jag förstår, Kim är inte den med bäst humör och inte alls lätt att ha och göra med om hon sätter den sidan till.

 

Men jag är orolig, funderar på om jag ska ringa dig eller dina kompisar som du kanske har varit med idag. Men jag hinner inte mer än tänka det innan telefonen ringer i köket. Anna svarar och jag hör hur hon drar efter andan. Jag springer in i köket och ser skräcken i hennes ansikte. Hon räcker luren till mig och dimper ner på köksstolen vid dörren.

-         Hallå, det är Angelica säger jag oroligt.

-         Hej, jag ringer från akuten. Kim har hittats medvetslös på bussen. Skulle ni kunna komma hit? Hon är vid medvetande och yrar om dig och säger förlåt hela tiden.

Jag blir helt mållös, jag känner som ett hugg i hjärtat. Älskling vad har du gjort, tänker jag.

-         Så klart vi kommer, vi är där om tjugo minuter, säger jag hest. Min röst sviker mig i panik.

 

Efter några timmar utanför ditt rum får vi beskedet. Anna börjar storgråta och jag hör en röst skrika högt och gällt.

-         Kiiiimm!!! Neeeejjjj!!!

 Det är min egen röst som jag inte kan styra längre.

Sen svartnar allt för mig.